Andra längtar jag efter kaos,
ensamhet, distans och oberoende.

Allt efter vad du vill,
alltid tvärtom.

Du ser mig.

Jag ler, jag är lätt,
jag dansar i dina blickar.

Jag är redan trasig men det syns inte,
du vet inte.

Jag ger mig, du tar mig.
Men vad du än erbjuder.

Vill jag ha något annat.
det andra.

Du håller mig.
Men jag tittar inte på dig.

Bara på mig,
i dina ögon.

Dikten är skriven utav F

Tiden märks av
Tiden märks inte av
Tiden går för långsamt
Tiden går för fort

Tiden ekar
Tiden är tyst
Tiden gör spår
Tiden är abstrakt

Tiden finns inte
Fast tiden existerar

Dikten är skriven utav Hanna Jansson

Snön ligger prydligt som ett lakan över landskap, lyktor och bilar,
medan jag själv ligger bekvämast här inne och vilar.

Allting är så tyst och kallt,
man saknar ljudet av skor mot asfalt.

Man vill ut och känna doften av vår,
inte slåss mot kylan som lämnar smärtsamma sår.

Men här inne trivs man bra,
inomhus på vintern är som lyx på ett spa.

Men vintertiden är snart över,
och snart kommer värmen man alltid behöver.

Dikten är skriven utav Alice

Vackrast är den i väntan
och längtan.

Om den står ensam
i oändlig tid
i undran och väntan
vissnar den till stumma ord
till mull och jord.

Dikten är skriven utav Göran Hedqvist

Du och jag för alltid kära,
För du var min lilla stjärna.

Men nu är du borta,
Långt här ifrån.

Jag sitter här fortfarande,
med ett lock av ditt hår.

Du och jag för alltid

Dikten är skriven utav Fridaah Masslar

Allt det jag begär av dig.
Har jag i min famn så säg.

Är du mitt hjärtas melodi,
eller är du bara en ren fantasi?

Dikten är skriven utav Rebecka Bohlin

A tear is from good
Another is from your blood

You have to fight to succeed
And do not be afraid to fail
And you love to sail

Tears are wet
But dreams are sweet

Sometimes you stand and wear

You shall fight in many years
So that you get out your tears

Dikten är skriven utav Mara Åkesson

Jag ser solen i dina libanesiska ögon, som guld glittrar den
när du möter min blick är den neutral – inte ovänlig, bara neutral
som en himmel utan stjärnor
men i min längtan är jag din sol, ditt hav och din stjärnhimmel

Dina läppar har konturerna av en strand
långa varma somrar ryms i ditt leende
fyller mig med glädje även om jag vet att jag inte är källan till din

Aldrig har jag mött någon som du
aldrig har en endaste man väckt min längtan som du
en eld som brinner
en förtärande låga som bränner upp

Min själ
Mitt hjärta

Jag gick genom skärselden, dog en smula där och då
det enda jag har kvar
minnet av dig som etsat sig fast
som stjärnor under nätter i Libanon

Layali lebnan

Vill sudda ut
Vill sudda bort
För du kan aldrig bli min och jag kan aldrig bli din

Ditt hjärta tillhör en annan
denna lyckliga kvinna som får vakna tillsammans med dig
och se morgonsolens strålar kyssa ditt ansikte
där, då, i den tidiga morgontimmen
önskar jag att jag var solgudinnan Shapash
som älskar med dig under solens sken

Gudarnas lykta skänker guldskimmer på din panna

Drömmer drömmar om natten
drömmer drömmar om dagen
drömmar som inte kan bli sanna
jag gråter osynliga tårar
som floden Litani sköljs de bort

Tårar som inte syns
Men som känns

Dikten är skriven utav Linda Garbén

Men jag vill inte generalisera,
jag menar inte att alla handlar så.
Medveten handling… vet du vad som menas?
Otroligt nog vet inte många svaret, dock.

För den dagen som staden brinner,
(det kommer den att göra, oundvikligt ett måste)
måste vi fråga oss… alla… innerligen:
Jag var där fast gjorde inget, inte ens försökte?

Ja… allt kan vara relativt,
men det beror nog på vem som frågar
eller vem son svarar, eller ens attityd…
Kan man alls vara säker på om vad man pratar?

Jo, det kan man absolut.
Det beror på att vi är fler och fler som
plötsligt eller så småningom kommit ut
ur dimman att inte veta, paradoxens paradox.

Eftersom vi är fler medvetna om våra jag,
om våra egentliga styrka tillsammans
trots den massiva fördummande kultur hajar,
gangstrar, kriminella med pengar tvingar på oss.

Var medveten om din styrka
som blir en och samma tillsammans,
var medveten om orden som sägs om än milda
för ord som brinner, de ska sägas högst.

Dikten är skriven utav Adolfo Ovalle

Med att nudda ett hårstrå på dig är straff nog för mig,
Jag älskar dig så mycket att jag aldrig skulle skada dig.

Mina läppar kan då de le och kyssas,
Men hatet kan ta över och då kommer orden som en explosion.

Med mina arga tankar susande i luften,
Mina ögon blir svarta av hat.

Men min kärlek till dig är allt för svag att stoppa,
Min vrede mot det som skadar med nävar och ord på dig.

Dikten är skriven utav Kajsa-Stina Edin